Instruktioner om mässmusiken

1. Alla körsångare sjunger samma stämmor

Förbundskören, alltså samtliga deltagande körer sjunger på Kyrkomusikfesten den sats som i körpartituret noterats med ”kör”, d.v.s. den nedre, flerstämmiga körsatsen. De två solostämmorna (sopran och baryton) finns med i partituret endast för att komplettera körsatsen, i övningssyfte eller då musiken framförs i lokala sammanhang. I Åbo domkyrka kommer en 16 sångare stark solistensemble att istället för solostämmorna i körpartituret sjunga ett urval av 4-8 originalstämmor. Tillsammans med orkestern står alltså solokören för framförandet av satserna i sina respektive 8-, 12-, 16- och 18-stämmiga ursprungsversioner.

Kombinationen av orgel, kör och solostämmor i körpartituret återger det väsentliga musikaliska materialet i de mycket mer vidlyftiga originalpartituren. Körpartituren ska därför inte bara ses som övningsmaterial utan med utgångspunkt från dem kan repertoaren också framföras i gudstjänster och andra evenemang med så gott som vilken sångar- och instrumentsammansättning som helst.

Observera, att det tack vare latinet går väldigt bra att samarbeta med även finskspråkiga körer på orten kring ett framförande av festrepertoaren. Det går sedan utmärkt att bjuda med sina finska samarbetspartners med att delta i Kyrkomusikfesten!

2) Tips gällande övning och utförande

• Alla stämmor i körpartituret måste förverkligas på sätt eller annat (alltså: solostämmor, kör och orgelsats).

• De ljudfiler som kan laddas ner via hemsidan fyller inte funktionen av stämövningsfiler. Inspelningen är från radiogudstjänsten på Kyrkomusikdagarna i Borgå 9.1.2019. På grund av radioteknikerns preferenser dominerar sologruppen i viss mån över tuttikören, men man får ändå en ganska god uppfattning om hur musiken klingar med rätt stor körnumerär (c. 70 sångare) och orkester (16 instrument+orgel). OBS! När körsångarna väl börjat lära sig sina stämmor, kan det vara stimulerande för en och var att öva där hemma till ackompanjemang av ljudfilerna.

2.1. Körsatsen

• Körsatsen är i princip för blandad kör, men herrstämman/-stämmorna kan utan problem utelämnas om man vill göra musiken med diskantkör (alten går nästan genomgående i oktav med basstämman).

• Alla herrar förväntas i första hand sjunga herrstämman, men tenorerna kan, om de så önskar, sjunga i oktaver med sopran (i praktiken blir då sammansättningen i de flesta satserna sopran=tenor och alt=bas).

• Observera, att notpaketet också innehåller Credo, som inte sjöngs i Borgå. Där har Victorias 12-stämmiga originalsats komprimerats till en unison körstämma för tuttikören + sopran- och barytonsolo + orgelsats. Alla körsångare sjunger alltså hela Credot unisont.

• I satserna Agnus I och III delar sig körsatsen i fyra separata stämmor. Där ska var och en i första hand sjunga ”sin” stämma, men det är försumbart om någon stämma då uteblir t.ex. i utförande med diskantkör.

• Uttal av latinet enligt italiensk praxis (y i Kyrie=nästan i; in excelsis = in ekstjelsis; gratias=gratsias; magnam=manjam; coeli/coelis=tjelis; unigenite/genitum=unidjenite; qui, quo, que=kui, kuo, kue (inte kvi, kvo, kve); suscipe=susjipe; descendit=desjendit; deprecationem=deprekatsionem; terrae=terré; virgine=virdjine; crucifixus=krutjifiksos; etiam=etsiam; tertia=tertsia; agnus=anjos; pacem=patjem)

• Metronomtalen är inte absoluta, men det lönar sig att inte avvika alltför mycket från dem.
  

2.2. Solostämmorna

• Solostämmorna kan också framföras av en sologrupp eller omväxlande av solister och sologrupp.

• Barytonsolot kan också sjungas av damröst en oktav högre än noterat. I såfall ska stämman gärna också spelas med lämpligt instrument i noterad oktav.

• Båda solostämmor kan också gärna spelas en oktav högre med tillgängliga instrument.

• Endera solostämman kan också utelämnas, men för att undvika att väsentliga textavsnitt faller bort, kan då en och samma solist sjunga samtliga soloavsnitt. Den andra solostämman framförs då instrumentalt.

2.3. Orgel och andra instrument

• Orgelsatsen kan inte utelämnas, utan ska tvärtom gärna spelas med en framträdande registrering (t.ex. Pr. 8’,4’,kvint,2’; gärna med pedal 16’ i tuttiavsnitten).

• Soloavsnitten kan ackompanjeras på skild manual t.ex med rörverk (Dulcian, Krummhorn eller Regal). Koppla då ihop manualerna (och använd vid behov pedalkoppel i tuttiavsnitten).

• Till samtliga sångstämmor finns det instrumentstämmor som kan spelas på valfria instrument i olika oktaver (t.ex. violiner och/eller blockflöjter en oktav högre än noterat och träblås och brass i noterad oktav). Kontakta notskrivaren Patrik Vidjeskog om ni har önskemål om instrumentstämmor: vidje@kolumbus.fi

• Även orgelsatsens basstämma kan dubbleras med t.ex. cello. Istället för orgelpedal kan kontrabas användas i tuttiavsnitten (både 16’ orgelpedal och kontrabas blir lätt grumligt).

• I avsaknad av soloinstrument kan sopran- och barytonsolon dubbleras/oktaveras på skild manual av en andra organist (gärna rörverk + labialer 8,4,2, vilket i de olika registren resulterar i en effekt av fint kontrasterande ”soloinstrument”). OBS: detta betyder inte, att den egentliga orgelsatsen kan utelämnas i solopartierna. Särskilt om man bara ett fåtal instrument att tillgå är det en god lösning att låta en andra organist förstärka solostämmorna, så att övriga instrument kan koncentreras på att förstärka tuttikörsatsen.

3) Något om bakgrunden till festmusiken

Den förhärskande uppfattningen om renässanstida kyrkomusik har länge varit, att den bör sjungas helt utan ackompanjemang. Redan i början av 1900-talet ifrågasattes och t.o.m. motbevisades det sk. a cappella-idealet av en samlad renässansexpertis, men a cappella-estetiken har visat sig seglivad. Det har lett till att en mycket stor del av den mest magnifika renässansrepertoaren nästan aldrig framförs då den ofta ställer till och med professionella ensembler inför nästan oöverkomliga tekniska krav. Idag vet man, att man under renässansen utan förbehåll utnyttjade både orgeln och andra instrument inom kyrkomusiken för att stöda, komplettera och ersätta valfria sångstämmor.

Denna storslagna, färgsprakande, rytmiskt fascinerande, mångstämmiga och allt inkluderande renässanspraxis, som i många decennier legat i törnrosasömn, får vi vara med om att återuppväcka på Kyrkomusikfesten i Åbo. Att en stor tillströmning amatörsångare välkomnas att delta i en musik som länge ansetts nästan uteslutande förbehållen professionella krafter, är historiskt. Förhoppningen är, att arbetet med festrepertoaren skulle väcka intresse för att på olika sätt också göra den mer småskaliga, men lika tidlösa och inspirerande renässansmusiken tillgänglig för alla slags församlingskörer genom frimodigt kombinerande av samtliga befintliga lokala resurser.